Höst. Ny säsong. Samma bekanta bryderier. Vad fan håller jag på med, vart är jag på väg? Vem vill jag vara? Hur vill jag se ut? Kommer jag någonsin hitta ett par sköna OCH SNYGGA skor som kan frakta mig genom en hel svensk helvetesvinter?
Sitter i skrivande stund här med Vogue Collections FALL-WINTER 2012 och letar INSPIRATION. Det är den där tegelstenstidningen som är så jävla snygg att ha på skrivbordet men kostar lika mycket som en tiondels Acne-sko. Förstår ni hur mycket pengar det är för en tidning? Till er som inte vet hur hutlöst dyra Acnes skor är (åtminstone i relation till vad man får för pengarna...) så kan jag säga att ni hittar inte ett par under 3000 spänn. (Ja, tidningen kostade 300 kr på Pressbyrån. Nej, jag tänker inte nedlåta mig att dra upp datorns miniräknare för att kontrollräkna så att 10% av 3000 faktiskt är 300.)
Hur som helst. Inspirationen uteblir.
Sneglar bort mot min garderob som fram till typ för en vecka sen kändes så jävla kittad. Nu finns där inget. Inga mysiga stickade tröjor, inga byxor, inga strumpor. Inget som känns FALL-WINTER 2012. Jag är fresh out of Mercedes Benz Fashion Week Stockholm och har åter igen påmints om hur lite jag identifierar mig med den svenska modebilden. Hur tråkigt det är med svarta kläder. Hur missanpassad man känner sig i citrongula brallor när alla andra räknat ner dagarna för att få visa upp sin nya höstkappa/sina nya svarta jeans/sina nya höstskor/sitt (inte särskilt nya) BMI 15. Okej, det där kanske var lite elakt. I allra högsta grad bittert när det kommer från en som är en storlek från "big is beautiful"-avdelningen på H&M. Hade kanske varit roligt om det inte var sant.
Gillar jag ens mode? Det är fan frågan.
